91̽»¨

Semaglutid tillhör en grupp läkemedel som kallas GLP-1R-agonister och har visat sig effektivt minska matintag och kroppsvikt. Läkemedlet är redan väletablerat som en del av behandlingen vid fetma och typ 2-diabetes, men kan ge biverkningar som illamående och muskelförlust.

I en ny studie har forskare på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet visat att det går att särskilja de nervceller i hjärnan som styr de goda effekterna – som minskat matintag och fettförlust – från dem som bidrar till biverkningar. Studien publiceras i tidskriften Cell Metabolism.

Aktiverade nervceller

För att undersöka hur semaglutid påverkar hjärnan arbetade forskarna med möss. De spårade vilka nervceller som aktiverades av läkemedlet och kunde sedan stimulera just dessa celler – utan att ge själva läkemedlet.

Resultatet blev att mössen åt mindre och gick ner i vikt, precis som vid behandling med semaglutid. När dessa nervceller i stället avdödades, minskade läkemedlets effekt på aptit och fettförlust avsevärt. Däremot kvarstod biverkningar som illamående och muskelförlust.

Doktoranden Júlia Teixidor-Deulofeu är en av de forskare som bidragit mest i arbetet:

Bild

– Det här tyder på att dessa nervceller styr de gynnsamma effekterna av semaglutid. Vi har alltså identifierat en specifik nervcellsgrupp som är nödvändig för de effekter som semaglutid har på vikt och aptit, men som inte verkar bidra i någon högre grad till biverkningar som illamående. Om vi kan rikta behandlingen dit, kanske vi kan bibehålla de positiva effekterna men minska biverkningarna, säger Júlia Teixidor-Deulofeu.

Effekten i hjärnan

De identifierade nervcellerna finns i ett område i hjärnan som kallas det dorsala vagala komplexet. För forskarna är resultatet inte bara ett tidigt steg mot potentiellt förbättrad behandling – det ger också ny kunskap om hur semaglutid verkar i hjärnan. Studien ger dessutom fördjupad insikt om hur hjärnstammen reglerar vår energibalans.

Bild

– Semaglutid och andra GLP-1R-agonister förskrivs idag till fler och fler och utreds också för andra potentiella indikationer såsom substansbrukssyndrom och neurodegenerativa sjukdomar. Det är viktigt att förstå hur dessa läkemedel faktiskt fungerar. Ju bättre insikt vi har om detta, desto större möjlighet har vi att förbättra dem, säger Linda Engström Ruud, forskare och handledare för doktoranderna Júlia Teixidor-Deulofeu och Sebastian Blid Sköldheden som båda arbetat på projektet.

Artikel: